Det visslas på tok för lite på radion nuförtiden

Året var 1992. Willie Dixon, den store bluesmusikern, och -kompositören, hade avlidit den 29 januari 1992, precis en månad före min födelsedag. Jag beslöt mig för att skriva den här låten, som en sorts hyllning till honom. Ulf Gruvberg på radioprogrammet Trender och Traditioner hade den stora vänligheten att spela Willies Blues för alla sina lyssnare.

Ett par ”nya” låtar

En liten låtskiss gjord i Garageband i ”Paddan”. Helt instrumentalt. Alldeles för många gitarrer, men se det som en hyllning till alla andra gitarrister därute, som inte heller kan hålla igen.

Och det här är en hyllning till Peter Green, inspirerad av hans ”The Wheels Keep On Turning” – fast med text på svenska. Inspelad med Focusrite Clarett 2pre, en ack gura, min röda strata och en kondensatormick, direkt in i Garage Band. En smula fixad och tillrättalagd med Melodyne 4 studio. Tester på båda finns i olika nummer av MM…

Supro-test del I

Här har vi kikat – och även lyssnat, förstås – på Supro TremoVerb. I den första delen fokuserar vi på rent ljud från Supron. Vi återkommer till den ”skitigare” delen…

Om ManMade Music


Det här är egentligen bara en liten dagbokssida i det stora eterhavet. Självfallet förväntar jag mig inte att ni ska ha letat er hit på något aktivt vis. Snarare har ni väl bara råkat ramla in. Det ni ser här är ManMade music. Musikmakaren, eller ManMade Music heter egentligen Gunnar E Olsson och jag har jobbat med musik och musikprylar så länge mina minnesceller kan ta mig tillbaks i tiden.
Mina första musikminnen härrör från början av 50-talet då jag var med i direktsänd radio tillsammans med Sven Jerring, A.K.A. Farbror Sven, som då var programledare för radioprogrammet ”Barnens brevlåda”. Tyvärr har jag ingen inspelningsdokumentation från just den utsändningen, men den första inspelning jag medverkar på är från 1953 och den är gjord på en trådspelare. Magister Rustan Hallenberg i min hemby, Lindfors, hade en Tandbergmaskin som spelade in på järntråd – detta var innan bandspelaren blev populär – den var inte ens uppfunnen. En pigg 5-åring sjunger på dalmål och hans äldre
bror, Roland, spelar piano. Idag är både trådspelaren och min bror borta och Roland har i stället blivit en trummaskin och några syntar. Musikintresset har dock bestått under åren. Inspelningssystemen har emellertid växlat. Från Teac-rullbandare, via kassett-, och digitalporta till Mac-baserad inspelningsstudio. Den ständiga frågan har dock alltid funnits där: Hur gör man musik?
Tråden från 1953 har jag hursomhelst fått överförd till digitalt medium för att kunna bevara den för eftervärlden – i alla fall imbillar jag mig att så är fallet. Trådrullen var i allra högsta grad analog, och på utvecklingsskalan placerar vi den mellan vaxrullarna och den tape som senare fick agera inspelningsmedium för både Beatles och andra popstorheter under många decennier.

Ha en forsatt god lässtund och hoppas ni hittar något ni kan glädjas åt eller bli förbannade på. För mig betyder det ena lika mycket som det andra. Och gör gärna mer musik! Det behövs.

Om ManMade Guitars


Det här är egentligen bara en liten dagbokssida i det stora eterhavet. Självfallet förväntar jag mig inte att ni ska ha letat er hit på något aktivt vis. Snarare har ni väl bara råkat ramla in. Det ni ser här är ManMade music. Musikmakaren, eller ManMade Music heter egentligen Gunnar E Olsson och jag har jobbat med musik och musikprylar så länge mina minnesceller kan ta mig tillbaks i tiden.
Mina första musikminnen härrör från början av 50-talet då jag var med i direktsänd radio tillsammans med Sven Jerring, A.K.A. Farbror Sven, som då var programledare för radioprogrammet ”Barnens brevlåda”. Tyvärr har jag ingen inspelningsdokumentation från just den utsändningen, men den första inspelning jag medverkar på är från 1953 och den är gjord på en trådspelare. Magister Rustan Hallenberg i min hemby, Lindfors, hade en Tandbergmaskin som spelade in på järntråd – detta var innan bandspelaren blev populär – den var inte ens uppfunnen. En pigg 5-åring sjunger på dalmål och hans äldre
bror, Roland, spelar piano. Idag är både trådspelaren och min bror borta och Roland har i stället blivit en trummaskin och några syntar. Musikintresset har dock bestått under åren. Inspelningssystemen har emellertid växlat. Från Teac-rullbandare, via kassett-, och digitalporta till Mac-baserad inspelningsstudio. Den ständiga frågan har dock alltid funnits där: Hur gör man musik?
Tråden från 1953 har jag hursomhelst fått överförd till digitalt medium för att kunna bevara den för eftervärlden – i alla fall imbillar jag mig att så är fallet. Trådrullen var i allra högsta grad analog, och på utvecklingsskalan placerar vi den mellan vaxrullarna och den tape som senare fick agera inspelningsmedium för både Beatles och andra popstorheter under många decennier.

Ha en forsatt god lässtund och hoppas ni hittar något ni kan glädjas åt eller bli förbannade på. För mig betyder det ena lika mycket som det andra. Och gör gärna mer musik! Det behövs.

En saknad gitarrhjälte

Steve Marriott, denne ypperlige sångare, var ju inte bara frontfigur med en karriär i popbanden Small Faces och senare Humble Pie, han var också en mycket skicklig bluesgitarrist. Här ser vi honom i en liveinspelning från 1985, ”Five Long Years”. Han visste verkligen hur man bygger upp en blues. Här visar han hur man hanterar en gammal blond 335:a på bästa sätt. Tidigare hade vi sett honom traktera en Telecaster eller en Les Paul precis lika övertygande. I april sex år senare omkom han tragiskt i en eldsvåda som troligtvis förorsakades av en brinnande cigarett – endast 44 år gammal. Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att se honom live, men jag har kompisar som sett honom spela på olika pubar i Londontrakten. Alla var lika lyriska. Nåja, ni kan dömma själva…

Ännu ett läkarbesök

Det ska inte vara lätt att göra musik… eller inte film heller, för den delen. Extra svårt blir det förstås om man gett sig Fan på att göra allt på egen hand. ”Kan själv!”. Musiken är förstås som den är – det är för sent att gråta över spilld mjölk. GarageBand står för mjukvaruinstrumenten, en samplad Mick Fleetwood håller takten, och undertecknad mumlar fram sitt egenhändigt hopknåpade pekoral till text.
Man ska väl inte heller hålla på och gråta över människor man förlorat här i livet – vänner, släktingar eller bara vanliga bekanta, som man av en eller annan anledning fattat tycke för. Men ibland hemfaller jag åt lite mer vemodiga tankar och då hjälper faktiskt Dr Blues mig att komma på fötter igen – att vända det sorgsna till något vackert och tänkvärt, något som stärker en i den fortsatta vandringen här på den sköra jordskorpan.
Men det där med att både filma och redigera en video där man själv även står framför kameran är nog att ta i, jag har ju faktiskt en massa vänner som gärna hade hjälpt till, och antagligen även skapat ett bra mycket bättre slutresultat, men som sagt … ”Kan själv!” (Det var väl då själva Fan…)

The Nazz

Det mesta av det här materialet är inspelat på rullband och har gått genom många händer innan det hamnat i min ägo. Följaktligen har många generationers kopierande påverkat den tekniska kvalitén på ett tragiskt vis. Det musikaliska budskapet, och kanske framför allt, det historiska intresset gör dock att jag helt enkelt måste dela med mig av dessa dokument.

TheNazz3_sepia-lores

The Nazz tog sitt namn efter Yardbirdslåten ”The Nazz are Blue” från LP:n ”Roger The Engineer”. Det är för övrigt en av få låtar – och kanske det enda albumspår – där vi hör Jeff Becks ”sångröst“.

För att återgå till The Nazz, så tog gruppen faktiskt det namnet innan den amerikanske gitarristen Tod Rundgren dök upp med en grupp med samma namn. Det svenska The Nazz gav aldrig ut några plattor. De enda alster som finns bevarade är några udda och brusiga bandinspelningar från den tid då det begav sig.

The Nazz uppstod ur ruinerna efter R’n’B-bandet High Life Sect. Den första uppsättningen av bandet hade Mats Dahlberg på bas och sång, Roger Norlund och Gunnar E Olsson på gitarr och sång, Anders “Shorty” Larsson på trummor och Philip Tagg på keyboards.

Ytterligare tre basister (Erik Otternäs, Pär Dawid Johnson och Herbert Bodinger) och ytterligare en trummis (Tommy Löwbäck) passerade revy i bandet innan det upplöstes 1970.

The Nazz turnerade genom hela Sverige och halva Norge och deltog med stor framgång i flera av de popbands-tävlingar som anordnades i Sverige på 60-talet. De vann nästan alltid …

Som till exempel tävlingen som Nya WemlandsTidningen anordnade på Sundstas ungdomsgård. Där var förstapriset en resa till England. deltog vi segrade, men vi åkte aldrig till England… En miss förstås. Vi spelade bland annat detta alster:

En liten promorulle

Jag passade på att filma mig själv med min iPhone 4 när jag var ensam på landet. Öppnade sedan iMovie i kameran och hämtade upp ljudspåret till Doktor Blues från iTunes. Vips har vi en färdig promorulle … inte ett klipp, bara ren njutning!

Doktor Blues from Gunnar E Olsson on Vimeo.